Inledning

Man kan knappast påstå att jag ofta byter komponenter i min stereoanläggning. Mina gamla högtalare, stora golvstående Kef Cantata hade jag haft i snart 25 år (tillverkade 10 januari 1978). De låter ganska ok, men kanske ibland lite mycket ”låda”, så det var nog dags att byta. Jag åkte då runt i olika affärer och hörde mig för och lyssnade – de flesta högtalare jag lyssnade på lät tyvärr ganska kallt och metalliskt. Mina egna hade i alla fall värme i ljudet! Dessutom hade mina Kef:ar skämt bort mig – jag vill att musiken också är en fysisk upplevelse. Högtalare ska pumpa luft. Luften ska vibrera, det ska kännas i kroppen! Detta kräver stor konarea på elementen och att då välja små tvåvägare verkade inte lockande – hur kvalitativa de än påstods vara. Mitt lyssningsrum är också relativt stort, ca 34 m² med 3,20 m i tak, så jag ville gärna kunna skapa ”The Stage” i den bortre ändan av rummet med hjälp av ett par större högtalare. Man får fina högtalare – för ”stora pengar”, men om man inte vill betala en enorm summa för ett par stora och bra högtalare fanns bara  en möjlighet kvar: att bygga själv!

Det var nog lättare sagt än gjort. Jag hade aldrig byggt högtalare och dessutom saknar jag både verktyg och verkstad. Jag har heller aldrig läst en bok om hur man bygger högtalare, varken då eller nu senare   ;-). Frågan löd alltså: Hurudana högtalare? Jag övervägde små monitorer med sub, klonade ”Watt Puppies” m.m. – d.v.s. jag gick igenom det som man kan komma över på nätet. På något sätt (konstigt?) ville jag gärna ha en cylindrisk ljudbild istället för en sfärisk, som punktformiga ljudkällor ger. Hela bortre väggen kunde ljuda – in med musikerna i rummet! Jag fastnade allt mer för linjekällor. Under den här tiden läste jag många arbetsbeskrivningar om olika högtalarbyggen och oftast stod det att det första bygget är ”lärpeng” och det hade jag verkligen inte lust med! Det skulle bli något stort och häftigt – och det skulle lyckas med första försöket utan verktyg, erfarenhet och ställe att bygga på. Att jag har en grundutbildning som kärnfysiker ”i bakfickan”, hjälpte mig, i alla fall då det gällde självförtroendet.

Med den inställningen var det lika bra att själv försöka göra konstruktionen. Då är det i alla fall mina högtalare och i värsta fall mitt misstag. Det gällde också att avgöra vad jag ska göra med den övriga utrustningen. Ska den bytas eller duger den? Jag kör musiken från cd-spelaren direkt till slutsteget, en Pioneer M-90a (Pioneers flaggskepp från 1988). Jag påstår inte att det är världens bästa förstärkare, men för mig får den duga! Den är välbyggd (23 kg) har kraft och låter skapligt, är något mörk i tonen, men jag gillar det! Om man vill söka fel så kanske den inte framhäver en solist så bra den kunde – men nu hade jag möjligheten att konstruera högtalare som passar mitt slutsteg och som då faktiskt lyfter fram solisten!

Hur skulle jag alltså lägga upp bygget? Det finns många principer för högtalare: tvåvägare, trevägare, horn mm. Jag valde att hålla mig till reglerna

                                                 1)          enkelhet

                                                 2)          skönhet

                                                 3)         symmetri/harmoni

Regler som Pythagoras hade gillat. Han såg ju sambanden mellan matematik och musik och var  själv en baddare på att spela harpa. Att bygga en trevägare kräver ett komplicerat delningsfilter. I princip anser jag att varje komponent man sätter i vägen för signalen snarast försämrar ljudkvaliteten. Jag kunde bygga filtret och sedan mäta fasdifferenser mm, jag har tillgång till mätutrustningen, men varför göra det svårare än nödvändigt och öka sannolikheten att misslyckas?  Köpa färdigt?– nej, det skulle ju vara min konstruktion.

tillbaka     inledning    kopplingen    bygget    baslådan    resultatet